Helgen har spenderats med hela familjen (mycket ovanligt) i Dalsland där ett par vänner till familjen har hus, som för tillfället var utrustat med frusna vattenledningar. I Dals Långed för att vara exakt. Det stundade utförsåkningshelg! Det var helt galet vacker vinter där, riktig vintervinter, som i Ronja. Snö i massor och snötygnda träd både till höger och vänster. Det var som om någon hällt ut en kolossalt helt enorm mängd löst vispad grädde över allt. Och så solsken och blå himmel på det. Fullkomligt makalöst vackert! Jag var helt lyrisk.
För egen del var det elva år sedan jag åkte skidor sist (bortsett från lite på längden någon gång), och då var det i Lillehammer med en kompis och hennes familj, som åkt skidor en hel del innan och snitsigt tog sig ner medan jag körde ofrivlliga störtlopp i OS-backarna. Sen var jag i fjällen en gång när jag var åtta bast också. Men det är ju så onödigt längesen så det räknas väl knappt..

Det gick faktiskt bättre än väntat den här gången med tanke på min icke så digra erfarenhet.
Några vurpor visserligen.
Och en lätt stukad hand.
Utöver det susade jag ner för pisten i mina antika illröda termobrallor utan några större missöden eller ofrivilliga störtlopp. Och varje gång jag åkte sista biten upp till backkrönet med liften så var det så förbannat vackert! Speciellt när solen började gå ner. Ojojoj, säger jag bara.
Två dagars utförsåkning och två syrechocker senare hade jag den mest rejäla träningsvärk jag haft på mycket länge. Men sablar vilken helg!

Och så cred till yngsta brorsan som tog sig an utmaningen med bravur, och från att aldrig innan ha åkt snitsigt tog sig ner för backarna.












Storlek 43,5 på pjäxorna är minsann inga småpotatisar. Storfot - javisst.
Plats för raggsockor och att vicka på tårna bör icke försummas.