Det var en mycket vacker dag att vakna till idag. Vitt av frost mest överallt och luften glittrade av små små snökristaller som for runt. En mycket angenäm syn. Några timmar senare packade jag ryggsäcken med varm choklad, bok, gamla tidningar att sitta på och en stor filt. Och kameran inte att förglömma, nördig som man är. När jag gått ut och kommit tio minuter bort så fick jag återigen uppleva det förargliga (men annars trevliga och praktiska) med att ha inbyggd minneskortläsare i datorn - man ser knappt kortet och därför är det så nedrans lätt att också glömma det där. Vilket var precis vad jag hade gjort. Vände hem för att hämta det men var snart på väg mot berget igen. 







Där satt jag i över en timme, på en av mina favoritplatser. Pimplade choklad. Knaprade på några trasiga pepparkakor. Tog lite bilder. Läste. Och njöt av solen och den frostade utsikten över staden som ligger mig så varmt om hjärtat.
En sån här dag är det det enda rätta att göra.
Efter en dryg timme där så var solen snart på väg ner och tårna började göra sig påminda i kylan. Jag stoppade ett djupfryst tuggummi i munnen och traskade hemåt.

På hemvägen kände jag den ytterst mysiga lukten av brasa, antagligen kom den från röken ur skorstenarna. Det fick mig att tänka på när jag var liten och vi brukade sitta på en filt på golvet framför brasan och ha högläsning ur "En säck full med månsken"..



Slutligen:



ur "Hjärtat får inga rynkor" av Mark Levengood